Jag kan inte fatta att jag aldrig mer skulle få möta din blick, uppleva hur du skojar med mig eller någon annan, höra dig skratta. Jag kan inte tro det, det är alltför grymt. Döden är alltför grym gör att vara sann. Åtminstone kan den inte vara den yttersta verkligheten, den slutgiltiga sanningen. Det är otänkbart!
I flera timmar satt jag och väntade på att du skulle vakna. Jag klappade dig, smekte kinderna, armarna, axlarna, den perfekta bringan. Du var fortfarande så fin, så fulländad, som alltid. Jag har alltid känt stolthet över att ha dig som pappa - fina, lite känsliga, lyhörda, humoristiska dig! - du som växt upp i ett fattigt hem i utkanten av tivedsskogarna, som barn nummer 5 av 7 i ordningen, och delat säng med en rörlig lillebror under uppväxten. För alltid skulle det prägla dig - att ta hänsyn, alltid vara uppmärksam på andra runt omkring, aldrig se enbart till ditt eget.
Du vaknade aldrig, andades bara lite annorlunda när jag försökte ropa på dig, ruska dig lite och väcka dig till liv. Jag masserade benen, särskilt det som drabbats av en propp några dagar tidigare. Nu var det nästan lika smalt och fint som det andra igen.
Jag klämde lite hårdare än jag behövt, och sedan ruskade och ropade jag igen, förväntansfullt nära ditt halvdöva öra. En liten reaktion, ändrad andningsrytm, en antydan till springa under ögonlocken, men själva du var inte där. Inte vaken. Ingen klarblå iris i sikte.
Sköterskan tog ett fast grepp om dina smala axlar, lutade huvudet och ropade ditt namn. Det långa, stripiga håret hängde ner från britsen. Du stönade något till svar och hon uttalade ditt namn än en gång, högt och tydligt. Du är någon, inte vem som helst. Du har ett namn, en plats i tillvaron som är din. Var snäll och kom tillbaka!
-Du har varit medvetslös och kommit hit in till sjukhuset.
Stön igen.
-Är du vaken?
-Mm.
-Behöver du gå på toa?
-(Avvaktande) Jaa.
-Kom då, så ska jag stödja dig och hjälpa dig.
Du reser dig sakta, yrvaket. Ser med avsmak på dina lortiga händer. Naglarna har sorgkanter som inte liknar något du tidigare sett. Vad hade hänt? Det står en intensivt unken doft av alkohol omkring dig. Så får du syn på mig och säger "hej". Lite förvånad över att jag är där. Hur hamnade vi på denna plats tillsammans? Du hasar iväg till toaletten, stödd av sköterskan och en gåstol. Kisar jag, så ser jag en mager 90-åring i behov av hjälp och stöttning. När ni kommer ut igen, efter en lång väntan med mycket vattenspolande där inne, går du i egen kraft. Det ser stappligt ut och det går långsamt, men det går. Du tar sikte på mig. Jag reser mig upp och vi omfamnar varandra intensivt.
-Förlåt, viskar du i mitt öra. Förlåt!
Vi gråter och kramas. Vi är tillsammans igen, och det är det viktigaste.
Med dig får jag ingen kontakt, pappa. Timmarna går. Jag lämnar rummet en stund, och sätter mig i soffgrupper i korridoren. Ett biträde frågar om jag vill ha kaffe, och kommer snart med en stor mugg till mig. Läkaren råkar passera. Vi inleder ett samtal och hon slår sig ner i fåtöljen intill mig. Jag får veta det som hon just ringt och meddelat min bror. Pappa har en ny sorts cancer - pancreas - i bukspottkörteln och levern. Prognosen är mycket dålig. Då förstår jag: han kommer inte att vakna mer. Jag kan sluta med mitt ropande. Det hjälper inte.
Jag återvänder till sjukhussalen. Snart ska du få ett eget rum på kirurgen, där du får avsluta ditt jordeliv under fem förtätade dagar. Men nu har du en rumskamrat. Han är talträngd och berättar sin historia för mig medan du sover vidare. Fortfarande yrkesverksam har han nu börjat se framåt, mot ett liv efter cancern. När skymningen lagt sig och jag ska köra hemåt säger han omtänksamt:
-Hoppas att det ordnar sig för din far!
-Det gör det nog inte. Han kommer att dö av det här, men det kan kanske bli bra ändå, svarar jag.
Inom mig ler jag mitt i sorgsenheten. Det var ett svar i min fars smak. Inga falska illusioner, ingen tillkämpad positivism, men sakligt konstaterande med en tro på att det kan sluta väl, hur det än stollar sig.
Om fyra dagar ska vi samlas för att sänka ner dig i jorden, ta avsked en sista gång. Just nu vet jag inte hur det kan vara möjligt. Hur ska jag leva vidare utan dig? Du finns ju, jag känner dig inom mig. Den smala lilla pappakroppen är nu kall, livlös och stel. Den har tydligen - ofattbara tanke! - gjort sitt. Nyss var du varm, mjuk och skön att klappa. Ofattbart! Resursslöseri, skulle jag säga, men sådan är väl döden: ett förfärligt slöseri med det som tycks fulländat, men som bär förgängligheten i generna.
Om jag tänker att vi överlämnar dig i Guds händer, att det är det vi gör, blir det lite mer tänkbart. Gud är god och vill alla människors yttersta bästa. Då tar han hand om dig också, du som under så många år läste Svenska Journalen och Frank Mangs. Den tro som delades där smittade dig. Du räknade med en allsmäktig Far i himmelen som kan göra vad han vill. Nu får Han ta hand om dig.
Gud har låtit mig komma ur dig. Du har också ditt ursprung. Nu vänder du åter dit. Men det du gav ska aldrig bli glömt. Jag älskar dig, pappa! ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar